Hope and glory?

God kväll
Jag har tillbringat min lördag med att :
- Inhandla en present åt mej själv.
- Ätit billig subland kopia.
- Suttit vettskrämt i baksätet av bilen då Victor övningskörde.
- Fetat mej på godis
- Sett Melodifestivalen med mami oh Victor.

About the sist nämna, så måste jag få kommentera den fronten lite granna. Liksom, sen jag var säkert.. tio har jag följt varje del tävling med livet, jag älskade det, och har varenda skiva och dvd. Men nu, de senaste åren har det förvandlats till något.. icke roligt.. irriterande arregemang som bara går mej på nerverna. Och att mamma dessutom röstade två gånger på Carolines desperata rop på hjälp, gjorde ju inte saken bättre. Själv höll jag mer på Emilia, som jag efter bara några sekunder döpte om till Christin, ni vet den där tv serien på femman om en ensamstående mamma, ja, hon var så jävla lik henne så hon fick heta Christin. Men vinnaren var även hon bra. Så jag är väl inte så missnöjd. Sverige verkar ha insett att det inte är någon chans att skicka E.M.D eller Måns till ESC.
Jag har inte följt det så noga, hört genom väggen då mami suttit och sett det och någon gång fått en skymt av det då jag hämtat chips. Dessutom har ju Matilda gått hela fredagen "stay the night, won't you stay the night?!" Så jag var less den låten innan dem ens började sjunga.
Vilken hejade ni på?

They say that good take time, but really great things happen in a blink of an eye

Måste få kommentera !
btw, hey guys, nu saknar jag era kommentarer igen, för jag ser att ni är här, och som Ellia sa, så är det ganska orättvist att ni ska få blänga som anonyma hästar utan att ens lämna en kommentar efter er. Så, kommentera era stumma människor !

Ja, som sagt måste jag få kommenteraBill Kaulitz nya hår. Jag är ett stort fan av bandet, och har tyckt han varit ögon godis i flera år. Men nu då jag fick det skrämmande sms:et av Tojfa, Bills dreads.
Nu när jag sett det själv, måste jag få säga att jag inte har ord. Jag älskade hans lejonman som den var, och har väl egentligen inte minsta rätt att kommentera det, men ändå. Visst, nog var han snygg, tyckte att man nu ser hans vackra ansikte lite bättre. Men charmen med de två tvillingarna var att de var så olika. Tom med keps och Bill med hår stort som en egen planet. Toms kläder som nästan faller av kroppen och Bills som framhäver hans vackra kropp och säger "Hej jag är så där 'Jag-ser-dina-revben-smal". Men nu, med den nya make upen i hans ansikte, håret.. visst, han ser bra ut. Men inte lika som han gjorde tidigare. Jag ska kanske inte säga så mycket om det, jag menar, det är hans hår, vare sej han betalat för löshår eller odlat det själv. Men nu, jag hatar förändringar. Jag vill att saker och ting ska frysa då dem är som mest perfekta. Jag vill inte att folk ska förändras, jag vill inte att minnen ska blekna och inte att vänner ska gå förlorade, men man kan inte hindra utvecklingen, och man kan inte tvinga sej själv att passa in, för att inte låta människor ändra åsikter. Därför vill jag att allt ska frysa i den perfekta perfektion som uppstod för något år sedan. Då Der Letze Tag dånade ur ett par dåliga högtalare, och vi alla satt, ovetande om framtiden i husvagnen på våran gård.

Vad tycker ni om tvillingens nya style?

Tomt !?

Av risk att låta helt psyko så måste jag få skriva av mej nu.
Jag mår inte riktigt bra. Det är inga konstiga saker som plågar min hjärna, eller jo, på sätt och vis.
Utan att överdriva känns det som om jag just nu vaknat upp från en dröm som pågått så länge att jag knappt kommer ihåg gårdagen. Jag måste fråga dej Matte ifall du är så vacker och läser detta, vi var på stan idag? Right? Jag köpte Paulinas present, och ett armband? För jag sitter nu med en silvrig kedja med en berlock med ordet auth på, och jag är nästan rädd för jag kommer inte ihåg något. Ingenting. Jo, jag kommer ihåg att jag och matilda åt nybakta bullar som Anna gjort. Två stycken var och lämnade den sista på fatet. Sedan åkte vi in till stan. Där kommer jag inte ihåg något. Joo något om att vi vart stående länge vid korsningen bekom Coop, och Matte tyckte att det var irriterande. Därifrån, tills sunes är det helt svart. Vi kan lika gärna ha hoppat från en bro eller blivit uppätna av locknäs odjuret.
Hela dagens händelser har gått ur mej, jag vet kort sagt inte. Något jag kommer ihåg är skylten utanför lokalen där nettogrossen brukade ligga, men.. inget mer. Jag vet att vi åt på Sunes efter att jag tvekat ett tag.
Hur vi kom hem minns jag inte, men vi spelade Lora Croft tror jag. Det skulle inte förvåna mej.
Sen pratade jag nog med Matilda i telefon. Jag tror det, jag tror att jag ska vara med henne, eller något i morgon. Men jag minns inte.
Och allt detta är helt ärligt, jag kommer inte ihåg något. Jag tvivlar på att jag ens är vaken, men jag ramlade nyss, lyckades halka över ingenting alls i vardagsrummet, och falla pladask på mage och slå i hakan. Den gör ont. Så i bästa fall är jag väl vaken? Annars är jag väldigt rädd för jag har ont som fan i käken. Men.. allt känns jätte konstigt. Jag har på mej ett armband jag knappt kommer ihåg att jag köpt, jag klickar upp koniverationer på msn som jag inte ens kommer ihåg. Allt har bara försvunnit och jag är ärligt talat rädd.
Mamma började nyss prata om någonting, jag inte ens vet vad där är, och jag bara nickade.
Jaja, kanske får jag försöka sova och hoppas att jag vaknar i morgon och kommer ihåg mer än mitt eget namn.


Varm choklad och bläckbarn

Ring ring !
Hallå? vart har ni tagit vägen!? Jag ser faktiskt att jag har ett antal besökare varje dag, men ändå kommer inga kommentarer? Kommentera? (a)

Jaja, nu ska jag faktiskt ta det lite lungt, egentligen borde jag bära ut allt ur rummet, eftersom papi ska sätta upp spånsivorna, men jag har helt enkelt inte orken. Jag ligger bara i sängen med datorn i knät och en bok. Plus då varmchoklad som.. tagit slut för rätt så länge sedan.

Jag har inga bilder på håret som faktiskt vart rätt bra igår. Eller rätt bra, det vart faktiskt skit snyggt tycker jag, perfa lixom (; Men det kommer väl så småning om? Jag ska kanske trots allt börja packa ner. Just ja, måste bara få nämna att jag praktiskt tagit tappade hakan tidigare då jag fick ett sms av Sofia a där hon sa att hon skulle flytta in till annelund, liksom, jisses. Visst har jag hört dem prata om att flytta men ja, det var ju faktiskt väldigt roligt, förr har vi blivit tvugna att planera flera dagar i förväg om vi ska ses, men nu kan vi gå till varandra på en tjugo minuter kanske.
Mamma kommer och hämtar mej klockan fem ungefär, är sedan helt ledig hela veckan, förutom på tisdagkväll. Paulina ska ha fest, hon har precis fyllt fjortis. Puss på henne för det.

Nåja, skriver senare. Caio. (har ingen aning om varför jag sa det o.O)

And now you wounder why, you're the one alone

Du är egoistisk, kall hjärtat och har humor som en två åring. Pratar som en gör du också. Eller, ingen hurmor överhuvudtaget har du. Du sminkar dig och klär dig som en lättklädd slampa, och påstår ändå att du är emo där i dina rosa prinsesslinnen och ljusa jeans. Är jag menad att älska dej då du drar en vits som saknar både poäng och rättstavade ord.
Du tycker dej på, tycker synd om dej själv och gör ingenting åt dina problem, mer än att klaga.
Jag förstår mej inte på dej. Verkligen inte.
Och jag vill inte vara din vän, jag är ledsen eller något, men det sägs att man inte kan tvinga någon att älska en, men det är precis vad du gör. Du tvingar oss att älska dej.
Tack så jävla mycket för det, jag kan på två röda sekunder avslöja att du förstärker motsatsen. Jag hatar dej.

Some of them...

Bara för att jag är en av de människor som inte tål förändringar, som vill att dagen ska stanna, frysa och aldrig gå vidare. Jag saknar dej. Men inte dej som jag ser i ögonvrån på stan. Utan den gamla. Roliga personen som jag älskade så otroligt mycket. Jag, är tydligen inte lika mycket värd längre, inte ens ett hej. Men jag tänker inte gråta över spilld mjölk. Ändå vill jag bara fråga : Varför?
För att jag sårades av dej då du bara stack? Då jag inte räckte till längre så gick du bara vidare. Utan det minsta ånger eller liknande? Jag försöker vara vidsyndt och förstå vad det var för fel som inträffade. Var det jag, någon annan eller du?
För att du säger att vi inte passade som vänner tror jag inte på såhär efter att vi varit vänner i fem år.
Jag tänker inte tvinga ur dej ett förlåt. Jag kan börja om du vill. Be om ursäkt för alla gånger jag kanske sårat dej. Förlåt. Jag menar det verkligen. Kunde jag skulle jag vrida tillbaka klockan till den där underbara tiden då vi låg i husvagnen hos din mormor och morfar oh viskade till varandra. Till tiden då vi var bästa vänner och ingen annan fanns. Du, jag, C och Emm.
Men nu. Vi kände varandra utan och innan, och nu känner jag knappt igen dej. Jag saknar dej än. Sen i sommras har vi behandlat varandra illa. Även jag, jag har inte precis gjort något som hjälp. Men inte du heller.


Åter igen, förlåt

RSS 2.0