Fyfan.
Jag är barnslig och inget annat tror jag. Jag vet inte riktg om det är något man borde bli alldeles rasande för. Men jag kan inte låta bli. hon behandlar mej som som jag vore två år. Och det är ingen överdrift.
Då jag kom hem idag hade mami köpt mej en ny skorjta, en vit en med oranga ränder, och den var inte fin. Och ännu värre såg den ut då jag tog på mej den. Så jag sa nej tack. jag vet inte vad ska man göra i såna tillfällen? Iallafall så hade jag pratat med mormor och skulle dit. Varför visste jag egentligen inte. Kändes väl på något sätt bra. Men icke det nej. Jag hinner inte ens komma innanför dörren innan hon börjar prata med mej som om jag vore nog liten att tro på tomten. "Elinh du måste vara snäll mot mamma" och "äh, om några år växer du ur det här trames!"
Tänk om jag inte gör det, tänk om jag förblir en bitter tonåring som inte har någon lust att diskutera stinkade melodifestival låtar och dansande repotrar. Allt mindre då jag ber om att inte bli störd, eftersom jag försöker läsa. Så står hon där
-Elinh är du hungrig?
-Nej
-Vill du ha kyckling
-Nej
-Vill du ha en macka?
-NEJ!
-Vill du ha något annat att äta?
-Men nej sa jag ju !
Hon fattar inte att jag verkligen inte har någon lust att prata med henne om ointressanta saker som sådant. Och sen så sitter och gör sej lustig över allting och springer jag in med boken i högsta hugg för att dölja tårarn hon framkallat då jag lämnar rummet. Är det normalt?